Här kommer vi att publicera berättelser från skoltiden.

Tor Bartram var väl inte känd för att vara någon speciellt snäll person. Följande händelse inträffade när jag gick i första ringen på reallinjen.

Vi hade vårt klassrum i en av barackerna bakom skolan. Det ringde in och jag drog mig tillsammans med övriga klasskamrater mot ingången. 5 steg före mig låg Tor Bartram, som snabbt drog igen dörren framför näsan på mig. När jag slet upp dörren, hade han vänt sig om alldeles innanför dörren och utbrast: "Du är sen!" Snopen som jag blev,kom jag mig inte för något annat att säöga än "bättre sent än aldrig, sa han som kom försent till tåget". Detta var definitivt inte bra, för Bartram blev rasande och utbrast: "Antingen är du dum eller också är du ouppfostrad!" Jag var fortfarande lika ställd och nu kom nästa olämpliga svar från mig: "Kanske det." Detta gjorde Bartram ännu mer rasande och han utbrast: "Ut - ut härifrån, jag vill inte se dig!" I detta, för mig synnerligen besvärande ögonblick, öppnades dörren till klassrummet och vår fransklärare - Rune Jörnulf, stack in huvudet. "Vad då - vad då - skall jag ut - jag tänkte ha lektion här!" Med andra ord, Bartram hade gått in i fel klassrum och det slutade med att han fick lämna klassrummet. När han nästa timme kom in i vårt klassrum, denna gång var det rätt, kunde han ju inte köra ut mig, men han pekade på mig och sade:"Du sätter dig längst bak". Detta var hans futtiga försök till revansch för sitt nederlag timmen innan.

Finn Hjelmström


JUPITER OCH OXEN
en självupplevd episod

En vårdag- jag tror det var i slutet av andra ring – stod några grabbar lutade mot läroverksbyggnadens höga stenfot och njöt av solskenet. Till höger om mig stod en av allmänna linjens elever, skäggig och med mockajacka.

Över skolgården kommer lektor Bartram.  Han stannar framför gruppen pojkar och påpekar upprört att enligt läroverksstadgan är det förbjudet att gå med händerna i byxfickorna.

Allmäniten reagerar inte först men vaknar till och säger ”Men lektorn har ju själv handen i fickan!”

Bartram blir blodröd av ilska och vrålar ”Quod licetJovi non licet Bovi” varpå han i rasande fart springer uppför trappan. Allmänniten tittar på mig och säger - vad sade han egentligen. Jag som gick rallinjens matematiska gran hade naturligtvis hört lektorns latinska citat åtskilliga gånger och översatte: Vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för hans oxe.

Idag väcker sentensen funderingar om den människosyn sentensen ger uttryck för.

Arne Engkvist


Vår vän Bartram har säkert lämnat många minnen efter sig. Här är ett bidrag från mig. Urban Kihlström.
Årskurs ett. Mattelektion. Ett bevis skulle genomföras på tavlan. Bartram såg direkt på mig att jag inte behärskade beviset, så jag åkte naturligtvis fram till tavlan. Väl där gick det ju kan man säga ”åt skogen”. Bartrams kommentar när jag satt mig: ”Det gäller att ha poker face”.                                 

Några lektioner senare var det åter dags för ett bevis. Nu var jag ordentligt påläst. Men hade återigen ”dåligt pokerface”. Varpå jag fick ta plats vid tavlan. Drog nu beviset perfekt, gick sedan och satte mig nöjd och belåten. Ingen muntlig kommentar från Bartram, men ett litet leende,  som jag tolkade ung. som ”Där fick du mig”.

 


Möten med gamla lärare

Under åren 1985 – 1994 arbetade jag som förvaltningsrevisor och konsult inom kommunerna i det som idag är Västra Götalandsregionen. För min del låg tonvikten på Dalsland – särskilt Dals-Ed och Mellerud. Men också ganska många uppdrag i Färgelanda och Åmål.

Kjell Carlsson

När jag första gången kom till Åmål gick jag – som sed var – och hälsade på kommunalrådet. Och det visade sig vara min gamle gympalärare Kjell Carlsson – som om jag minns rätt – som nu var ett välbeställt centerpartistiskt kommunalråd.  Han hade lagt på sig några kilon – men det hade jag också gjort.

Sammanträffandet blev glatt och jag minns att han ganska snabbt sade: ”Blir du för grym, får jag leta fram mina små gröna böcker från den tid du var elev i läroverket.” Men jag blev tydligen inte för grym, för några gröna böcker kom aldrig fram.

Men en varm sommardag ringde Åmåls kanslichef och bad mig komma till kommunstyrelsens arbetskott nästa vecka. En revisionsrapport om kommunens inköpsrutiner stod på dagordningen och man vill ha vissa förtydligande – det gällde visst en lanthandel i kommunens södra del.

Rummet var lite och hade stora fönster, solen gassade och det var svettigt. Men vi diskuterade inköpsfrågor i närmare en timma, när Kjell plötsligt ser sig om i rummet och säger ”Dug har jag haft som elev” och upprepar frasen för samtliga i rummet utom kanslichefen. Insikten fick honom att utbrista: ”Usch och fy. Vad gammal jag känner mig! Nu går vi och dricker kaffe.” Vilket vi också gjorde.

Bruno Svedäng

Mötte även min gamle svensklärare Bruno Svendäng som vid den här tiden var rektor för Karlbergsskolan, Åmåls nya gymnasieskola. Men vad granskningen handlade om har jag glömt.

Thor Bartram
 
Även matteläraren Bartram möte jag – men s a s utanför tjänsten. Den kommande helgen skulle jag gå på en fransk kulturafton i Vänersborg och behövde klippa mig. Tursamt nog hade jag en lucka i sammanträdes-schemat och slank i v äg till en salong nere vid torget. När jag kom in fanns bara en kund före mig – en äldre vithårig man som satt i frisörstolen. Satte mig att bläddra i tidningarna i väntan på att den vithårig skulle bli klar. Tittade då och då upp på honom – ville ju hinna äta lunch också. Men fanns det inte något bekant med den gamle mannen?

Så blev han klar och gick ner på golvet och vände sig mot mig – då såg jag at det var en åldrad lektor Bartram. Reste mig och gick fram hälsade sade som sanningen var att jag varit hans elev 1958-1961 . Med bekymrad röst erkände han att han inte komihåg mig. Jag tröstade honom med att jag inte kom ihåg alla lärare jag haft – hur mycket mindre skulle en lärare med en lång lärargärning komma ihåg alla elever. Han verkade lugnad av det svaret och försvann ut genom dörren och jag äntrade frisörstolen.

arne engkvist


Vår rektor i början av gymnasieåren, Reigin Fridholm, var känd för sina hårdhänta bestraffningar. Det som nu skall återges, skedde under min realskoletid, men förtjänar att komma med i dtta forum.

Det kan ha varit i 2:5 eller mer sannolikt i 3:5. Vid något tillfälle hade rektorn spöat upp ett par elever rejält och detta var allmänt känt. Det var marknad i Åmål och jag och 4 andra hade inhandlat varsin vattenpistol på torget. På den tiden fanns, där barackerna senare byggdes, en längdhoppsgrop, där just nu flickorna övade längdhopp under ledning av gymnastikdirektör Francis Foucard. Flickor i gymnastikdräkt var ett alltför frestande mål för att vi skulle hålla oss i skinnet. Vi var dock inte tillräckligt smarta, utan lät oss avväpnas av fröken Foucard. Detta spred sig ganska snabbt på skolan och med rektorns tidigare bestraffningar i minnet, förväntades det våldsamheter - något som även jag kände på mig.

Eftermiddagens lektioner försiggick under ängslan att vi skulle bli inkallade till rektorn och det var säkert många som med skadeglädje såg fram emot detta. Men inget hände, utan jag kunde åka hem med skolbussen oskadad. Så vitt jag kommer ihåg, sov jag oroligt under natten, men jag var inte tillräckligt sjuk på morgonen för att få stanna hemma. Skolan vibrerade i förväntan på vad som komma skulle, men inget hände under förmiddagen och jag närde en stilla förhoppning att allt skulle rinna ut i sanden. Men icke -direkt efter frukostrasten kom det i skolans högtalare att den och den och den (totalt fem namn, men jag har glömt bort vilka de andra var) skulle till rektorn. Vi fick komma in till rektorns sekreterare (kanslist) och ställdes upp utanför dörren in till rektorn. Jag stod som nummer tre i raden av livrädda elever. Nummer ett knackade på dörren och försvann in. Vi väntade på det stora braket, men inget hördes. Nummer två försvann lika ljudlöst och jag började undra på om rektorn använde gift denna gången. Det blev min tur, jag knackade, öppnade dörren och steg på darrande ben in på rektorns rum. RUMMET VAR HELT TOMT! Plötsligt fick jag en vattenstråle i nacken. Rektorn hade stått bakom dörren med en vattenpistol.

Jag föstes in i en skrubb, där det två tidigare syndarna stod. I ett vattenfat simmade två vattenpistoler. Rektorn hämtade ett nyladdat vapen, tog posto bakom dörren och nästa syndare släpptes in. På samma sätt straffades nu nummer fyra och fem. Vi radades därefter upp och fick ett förmaningstal - men inte stryk. Hur det gick med vattenpistolerna kommer jag inte ihåg.

Finn Hjelmström


Så har vi lektor Hansson

vår store moralist.

Han gillar feta nunnor, det sa han härom sist.

Och alla sina teser ur böckerna han tatt

och frågar man nåt annat så blir han schack och matt

(repris om man sjunger:jaa frågar man nåt annat så blir han schack och matt.)

Bengt Rudander


Vilden och haren

Jag var ordningsman i klassen och som sådan skulle man vid skoldagens början hämta klassboken på kollegierummet där den förvarades i ett ställ.
En morgon (jag tror det var en måndagmorgon) när jag kommer in, kommer också gymnastikdirektör Foucard (stavade hon så?) in med sin lilla grå
pudel. Hon hänger av sig ytterkläderna och släpper den lilla vovven fri, som hon brukade göra. Denna börjar då uppföra sig en aning "stressat" och
vädrade tydligen något  "spännande".
Innan jag hade hunnit ut ur lärarrummet med min hämtade klassbok, hade vovven lokaliserat det "spännande" under en soffa. De ganska få lärare
som befann sig i rummet - och jag - blev minst sagt överraskade, när Frances lilla vovve morrande drog fram ett konstigt och i tidningspapper dåligt
inslaget paket. 
Ganska snart stog det klart att paketet innehöll en DÖD HARE. Hunden roade sig en god stund med den spännande nya leksaken innan en klart irriterad
gymnastikdirektör fick stopp på den roliga leken. Alla utom hon var klart roade av vad de såg. På golvet framför soffan låg en kraftigt tilltufsad hare  "dekorerad" med både hårtussar och blodstänk och en oläsbar tidning (jag tror dock att det var GP). Det gick inte att ta miste på hundens besvikelse,
när den blev avbruten i den nya leken.
 
Senare visade det sig att "Vilden" Börjesson på väg från Göteborg hade kört på haren och slängt med sig den i bilen, för att använda den som undervisningsmateriel i biologi - senare under dagen. Om det blev så eller ej känner jag inte till. Men jag vet att vi som såg episoden fick ett oförglömligt
roligt minne - alla utom Frances, som var mäkta irriterad och nog snarare såg det som en pinsam och oönskad incident.
 
(Hade varit kul att höra hur "vilden" och Frances efterarbetade händelsen, men det vet jag tyvärr inget om).

Roland Kvarnström


Ett par lärarminnen
Gallia est divisa in partes tres quarum unam incolunt Belgae, aliam Aquitani, tertiam eos qui Gallos appelantur. Så ungefär lyder inledningen till ett av Julius Caesars vi det här laget cirka 2000 år gamla brev till Rom när han krigade i det som är dagens Frankrike; det vill säga, att läsa latin gav mycket handgripliga möjligheter till någon sorts aning om en historia som vi trots allt var och är en del av. (Jag kom att tänka på detta när jag under lördagskvällen på stadshotellet hörde de många positiva vittnesbörden om historieläraren Quists undervisning.) Till vår hjälp hade vi nog gymnasiets snällaste och välvilligaste lärare, Henrik Viridén, som också var stadsbibliotekarie i Åmål. Den elev som trevande försökte åstadkomma en översättning av den latinska texten kunde alltid räkna med hans positiva övertolkningar av det eleven lyckades få ur sig. Henrik Viridén var också vår klassföreståndare och skapade god stämning i klassen. 
 
Jag tillhörde dem som läste spanska som tillval och fick därmed känna på rektor Reigins lynniga regemente. Hans efterträdare Ove Moberg hade en alldeles annan inställning till oss elever tyckte jag så jag tog en dag mod till mig och knackade på hos rektor. Jag hade som "filmnörd" klart för mig att det gick att hyra bra film till undervisningsändamål så jag föreslog att gymnasieeleverna skulle få möjlighet att se Alf Sjöbergs filmatisering av Strindbergs Fröken Julie (med Ulf Palme och Anita Björk i de ledande rollerna). Filmen hade tidigt på 50-talet fått pris vid filmfestivalen i Cannes. Det kunde t.ex. ske på Åmåls Bio som låg nära till. Han nappade genast på mitt förslag och någon kanske kommer ihåg att visningen blev av. Jag blev naturligtvis jätteglad (mitt i skolvärldens ofta trånga exercis).
 
John Erik Forslund

KASPERS KÖRKORT

 

Lektor Bartrams ironiska kommentarer är välbekanta för oss som varit hans elever.

Som när han med rösten drypande av förakt

kommenterade en mindre framgångsrik prestation med orden ”Det hade Kasper gjort bättre
Tilläggas bör att Kasper var hans tax, som av okänd anledning ansågs vara en dum hund.

När jag gick i andra ring, kämpade jag för att ta körkort. Det gjorde även den gode matematiklektorn. Så en solig morgon - när jag gick min vanliga väg mellan Stegsgatan 7 och läroverket, fick jag se den välbekanta körskole–amasonen står vid trottoarkanten. Genom de medvevade rutorna hörde jag Bartram och körskolans lätt koleriske chef inbegripna i ett våldsamt och högljutt gräl. Det nog inte lätt för den gode lektorn att ikläda sig rollen som bilskoleelev.

Så här långt vilar berättelsen på det självupplevdas fast grund. Vad som följer är hörsägen, men högst sannolikt enligt mitt bedömande.

Två elever i läroverket stod uppe vid kemilaboratoriet (om jag minns lokaliteterna rätt) när de fick se lektor Bartram på väg in i lärarrummet. Då säger den ene eleven: "Har du hört att Bartram försöker ta körkort?"

Och den andre svarar: "Ja, och hade Kasper fått så många lektioner, hade han redan tagit kortet."

Hämnden är ljuv.

arne engkvist